Topp 15 Monero myter och bekymmer debunked

Ingen kryptovaluta är utan sina brister, och Monero är inget undantag. I själva verket har communityn gjort en YouTube-serie som täcker Moneros integritetssvagheter ur teknisk synvinkel.

Med det sagt finns det en del vanlig kritik mot Monero som antingen är föråldrad eller felaktig, medan andra ger en mycket snäv syn på problemet i fråga. I den här artikeln hoppas vi kunna sätta rekord för denna kritik.

Detta är en vanlig kritik mot Monero, som får många att ge den en bred kaj, och det är överlägset den där samhällets respons inte är så skärrad som att bara korrigera ett felaktigt antagande.

Verkligheten är att vi, som gemenskap, ännu inte vet vad det lagstadgade svaret kommer att bli på något som Monero ännu. Vi vet att kryptovalutor i allmänhet finns på radarn hos många statliga myndigheter och har anledning att tro att Monero är det, mer än andra, av de ovan angivna skälen, men än så länge har få drag gjorts av regeringarna i någon land när det gäller att direkt förbjuda Monero.

Ändå är Monero-communityt engagerat i att utkämpa den goda kampen. Vi tror att ekonomisk integritet är något som är avgörande för frihet, och att alla bör ha möjlighet att handla privat utan att regeringar, företag eller någon annan spionerar på dig.

En försäkran vi kan ge är dock att Bitcoin vid ett tillfälle hade exakt samma rykte som Monero har nu. Det ansågs vara brottslingens mynt, och helt privat och anonymt, men långsamt, med tiden, kom allmänheten att acceptera Bitcoin oavsett.

Nu kan man hävda att Bitcoins rykte förändrades när folk insåg att det verkligen inte var privat eller anonymt, men detta är inte sant, eftersom föreställningen att Bitcoin är helt privat och inte kan spåras fortfarande är genomgripande inte bara i allmänhet, men bland dem som reglerar branschen. Dessa människor tror fortfarande att det är privat, så de tror i princip att det är vad Monero faktiskt är, och ändå går vi snabbt in i en värld där det vinner acceptans hos allmänheten, företag och styrande organ. Detta tyder på, om Monero får tillräckligt med tid, kan se samma acceptans.

Monero har verkligen färre plånboksalternativ än många befintliga mynt. Detta beror på att Monero utvecklades från grunden. Det är på en helt annan kodbas än Bitcoin. Detta innebär att Monero inte bara kan dela Bitcoin core-plånboken, eller någon annan plånbok som finns för Bitcoin som de flesta mynt gör, och dra nytta av befintlig infrastruktur. Det betyder också att Monero inte lika lätt kan läggas till tredje parts plånböcker, som Exodus.

Och ändå, sakta men säkert, börjar plånböcker av alla slag dyka upp för Monero. Det var ett meme i många år att Monero inte hade ett GUI och inget stöd för mobil plånbok, men nu kunde ingenting vara längre från sanningen. Det finns plånböcker som passar Monero specifikt, som Monerujo för Android och Cake Wallet för både iOS och Android, samt nya som Wookey, Exa Wallet och mer. Dessutom börjar plånböcker från tredje part att lägga till Monero, om än i långsammare takt, inklusive Exodus och Guarda, och vi förväntar oss att denna trend bara kommer att fortsätta när tiden går och Moneros kodbas mognar.

Denna kritik är också lite knepig. Visserligen, i vissa områden är Monero verkligen svårare att använda än Bitcoin. Exempel på detta finns i den längre adressen, och synkronisering tar lång tid, även på en lätt plånbok, eftersom en plånbok inte helt enkelt kan kontrollera blockkedjan utan att skanna varje utdata för att se om den tillhör kontot i fråga.

Som sagt, på många sätt bygger Monero på, om inte rent av förbättrar, användarupplevelsen av kryptovaluta, särskilt när det gäller integritet.

Vi inbjuder läsaren att läsa artiklar om de steg som Bitcoiners rekommenderar för att upprätthålla integriteten. Listan är lång, förvirrande och svår att få till perfekt, med ofta konsekvenserna av ett misstag som äventyrar integriteten. Ett exempel på detta är förslaget att tumla eller mixa din Bitcoin, men efter blandningsprocessen, om de resulterande utgångarna slås samman eller på annat sätt flyttas till samma plånbok, kan blandningen ha varit förgäves, eftersom spårning av utgångarna ger hög länkbarhet. Ett annat exempel är det faktum att många rekommenderar att du bryter din egen Bitcoin om du vill att den ska förbli helt tvetydig om hur Bitcoin-utdata erhölls, en föreställning som är skrattretande i det nuvarande gruv-ekosystemet.

Med Monero är den här tvättlistan med detaljer nästan helt borta. Varje Monero-transaktion behåller en hög nivå av integritet varje gång, utan att användaren behöver göra något eller använda extern programvara. Medan Bitcoin gör det svårt att få sekretess rätt för alla utom den mest erfarna användaren, gör Monero det svårt att göra fel, för alla, hela tiden. När det gäller kompromisser tycker vi att de längre adresserna och synkroniseringstiden är mer än värt det.

Och även efter att ha diskuterat allt ovan kvarstår faktum att användarupplevelsen ofta blir bättre med tiden, och Monero är inget undantag. UX för ett mynt kan förbättras dramatiskt efter några år, men grunden för det är mycket svårare att ändra.

Denna kritik ges oftast med Bitcoin i åtanke. Vad händer om Bitcoin antar sekretessteknologier som tillåter adekvat integritet. Vad skulle man använda för Monero?

Verkligheten är den att vi inte ser att Bitcoin någonsin lägger integritet på det första lagret. I bästa fall skulle det vara på andra lager, eller genom vissa plånböcker, som Samourai och Wasabi. Detta innebär att integriteten är opt-in, vilket forskning visar alltid är sämre än sekretess som är på som standard. Även om den här tekniken anammades av en anständig procentandel av Bitcoin-användare (vilket i sig är en sträcka av fantasin), skulle integriteten vara sämre.

Även om skälen till underlägsen integritet skulle vara tillräckligt stora för att göra en egen artikel, vill vi utveckla med ett grovt exempel här. Integritet, ur en teknisk synvinkel, handlar om att gömma sig i en folkmassa. Ju större och mer homogen folkmassan är, desto bättre privatliv har individen. Omvänt om antingen folkmassan är liten eller stor, men alla bär olika, unika kläder, skulle det vara lättare att identifiera en individ.

Detta betyder att eftersom Bitcoin tvingar människor att ta extra steg för att vara en del av denna skara, kommer många inte att göra det, och de som gör det kan göra det dåligt. Slutresultatet blir en liten skara, och det är mycket lättare att identifiera individuella utdata. Men det blir värre. Förutom att mängden är liten är varje individ mer eller mindre unik från varandra, beroende på vilket integritetsprotokoll de valt att använda. Vissa kanske väljer Samourai, som har ett sätt att blanda, medan andra kanske väljer Wasabi som har ett annat, och listan fortsätter. Detta leder i slutändan till unika egenskaper för varje transaktion. Tillsammans med den lilla publiken är integriteten ganska svag.

Vi jämför ovanstående med Monero, som upprätthåller integritet på protokollnivå. Detta innebär att alla är en del av mängden som standard, och alla använder samma integritet (den som dikteras av protokollet). Publiken är både stor och homogen, vilket resulterar i mycket starkare integritet.

Men låt oss ta ett steg tillbaka och följa en hypotetisk, där Bitcoin på något sätt verkligen sätter integritet på basskiktet. Det är robust, på som standard och obligatoriskt. Vad skulle behövas för Monero?

Tja, för vissa skulle det inte finnas någon, och det kan vara förvånande att höra, men många av oss Monero-folk skulle inte bry sig. Allt vi vill är att det ska finnas ett integritetsbevarande, fungibelt sätt för individer att handla med varandra över hela världen, och om Bitcoin på ett mirakulöst sätt gör det på ett sätt som faktiskt skyddar integriteten genom obligatorisk, baslagerteknik, så är många av oss byter gärna över. Men lycka till att få detta att hända.

Men som sagt, Monero erbjuder många funktioner utöver integritet som Bitcoin inte gör. Den dynamiska blockstorleken möjliggörs av en svansemission, en annan kodbas, en policy med låga avgifter, en annan elliptisk kurva och mer. Speciellt bör den dynamiska blockstorleken framhållas här, eftersom den möjliggör en teoretiskt obegränsad transaktionsgenomströmning med endast lagring och bandbredd som chokepunkter. Kort sagt, en teoretisk Bitcoin med integritet erbjuder helt enkelt inte allt Monero gör.

Om du byter växel en sista gång för den här frågan, gäller mindre ofta detta argument för teknik som ett ethereum-smart kontrakt med zk-SNARKS, som återigen inte har obligatorisk integritet på basskiktet i huvudkedjan, så anonymitetsuppsättningarna kommer att vara ganska små och har tveksam förmåga att på ett adekvat sätt skydda integriteten. För andra jämförelser, se vår artikel där Monero jämförs med andra stora sekretessmynt.

Inte längre! Tack vare den fantastiska tekniken med skottsäkra, som lades till i oktober 2018, minskas transaktionsstorlekarna drastiskt (med över 80%), vilket leder till en liknande minskning av transaktionsavgifterna. Faktum är att i skrivande stund är Monero billigare per byte än Bitcoin, och ytterligare optimeringar av tekniken gör att dessa blir ännu lägre.

Dessa optimeringar är varierande och frekventa. Ett exempel är smarta optimeringar i själva skottskydden, vilket minskar den matematik som krävs för både beräkning och verifiering, ibland med upp till 25 %

Dessutom finns det nya spännande ringsignatursystem på gång, såsom CLSAG, som kommer att ersätta det nuvarande MLSAG-schemat och ytterligare krympa storleken på hela transaktionen med 25-35 %. Utöver detta finns ännu nyare, mer avancerade teknologier med helt andra bevissystem som har potential att behålla nuvarande transaktionsstorlekar, men som har ringstorlekar på över hundra, såsom Triptych, Arcturus och Lelantus, som alla är mindre och effektivare än nuvarande system.

Under eran 2017–2018 åtog sig Monero-communityt att hålla ASICs borta från nätverket. Detta gjordes genom att kontinuerligt gå hårt var sjätte månad till en ny proof-of-work-algoritm, som skulle stoppa ASICs från att ta över nätverket. Skrivaranalogin i vår artikel om gruvdrift i Monero förklarar hur detta fungerar.

Vad de flesta inte vet är att Moneros hårda gafflar inte började på grund av att de ändrade sitt arbetsbevis. Monero hade också gått hårt var sjätte månad innan detta, så långt tillbaka som till 2015. Varför gör dessa hårda gafflar i första hand? Fråga vilken person som helst som arbetar med integritet och de kommer att berätta att integritet är en kapprustning. Den ena sidan skapar bra integritet, den andra utvecklar verktyg som kan bryta nämnda integritet, vilket får den första sidan att utveckla starkare teknologi, och cykeln fortsätter och fortsätter.

Ett stort exempel på hårdgafflar före PoW-byte är införandet av RingCT 2017, utan tvekan den största förändringen av Monero någonsin som ökade Moneros integritet i många storleksordningar. Vi tycker helt enkelt att det är för tidigt att förbena protokollet, särskilt med spännande nya integritetsteknologier på gång, som Triptych och Lelantus. Som sagt, vi arbetar hårt för att säkerställa att vår utveckling, forskning och mer är så decentraliserat som möjligt. Vi har en artikel som tar upp det ämnet också, så se till att kolla in den.

Allt detta att säga, det decentraliserade utvecklingsteamet tycker att det är för svårt och utmattande att hålla detta schema och funderar på att gå över till en hård gaffel var nionde månad eller till och med varje år. Detta beror på att samhället känner att vi, med framsteg som Triptych och Arcturus, närmar oss vad vi hoppas kommer att vara en riktigt robust integritet med få svaga punkter, vilket leder till bristen på nödvändighet för hållbar utveckling som förändrar protokollet. Och på proof-of-work-fronten skapade flera communitymedlemmar RandomX som en sista satsning för att hålla ASICs borta från nätverket. I skrivande stund är vi fortfarande mitt uppe i det här experimentet och har ännu inte sett om det kommer att bli framgångsrikt på lång sikt, men ett av de önskade resultaten har uppnåtts, en annan anledning till att snabbt förgrena sig bort, vilket möjliggör ett långsammare gaffelschema.

Detta är inte, och var aldrig, myntet av Riccardo "fluffypony" Spagni. Han klarade det inte ens. Det startades av en pseudonym person känd som thankful_for_today, och det finns en mycket intressant historia om det för en annan gång. Fluffypony blev känd som både en kärngruppsmedlem/lead underhållare, eftersom han gav mycket tid och resurser för att hjälpa myntet att växa, såväl som genom att resa och tala vid konferenser. Med dessa två saker kombinerade blev han ett slags inofficiellt ansikte för Monero, och var vanligtvis porten genom vilken folk hittade oss. På grund av den hemska VD-kulturen som var genomgående i kryptovalutascenen, antog de att han var grundaren och ledaren för Monero, vilket båda inte är sant.

I dag är fluffypony fortfarande en del av kärnteamet, men är inte längre den ledande underhållaren av kodbasen och har tagit ett steg tillbaka för att arbeta med sina egna personliga projekt. Monero fortsätter fint.

Detta är ett obestridligt faktum och det är inget att argumentera för. moneromooo är en välkänd medlem av Monero-communityt. Så mycket att samhället samlade in pengar via vår crowdfunding-plattform, Community Crowdfunding System (CCS) för att de skulle arbeta heltid på Monero. Nya arbetsförslag skickas in varje kvartal, så om samhället någon gång är missnöjd med utfört arbete behöver de helt enkelt inte crowdfunda hans nästa förslag.

Som man kan föreställa sig kommer att arbeta på Monero heltid snarare än på volontärbasis resultera i stora mängder ackumulerat arbete. Eftersom Monero inte hade en premine, ICO, och inte tar någon grundares belöning, har vi annars inte heltidsingenjörer som arbetar med projektet, och människor bidrar med vad de kan, när de kan, och det är helt enkelt inte möjligt att förvänta sig dessa bidrag till uppväger en heltidsanställd.

Som sagt, det finns fortfarande stora ansträngningar att ha kontroller och balanser. En medlem av kärnteamet slår fortfarande ihop koden efter granskning, så det är inte ett fall där en individ både skapar och integrerar koden och därigenom kringgår all tillsyn som behövs för att fånga ett allvarligt fel eller skadligt uppsåt.

Ett vanligt klagomål om de flesta mynt som är mindre än Bitcoin är hur lätt det är att teoretiskt sett 51 % attackera dem. Faktum är att flera små mynt, såsom Vertcoin, blev framgångsrikt attackerade med 51 % flera gånger.

De flesta av dessa problem uppstår från webbplatsen https://www.crypto51.app/ som visar hur mycket det skulle kosta att hyra hashratet från NiceHash, en plattform som hyr ut gruvhårdvara för molnbrytning. Vid ett tillfälle listade den här webbplatsen en attack på Monero som kostade cirka $6 300 för en timme. Även om det här priset kan få många av oss att stirra, är det inte utanför möjligheterna för ett rikt företag eller individ att kunna genomföra en ihållande attack på nätverket.

Det här är tack och lov inte längre fallet. En skarpögd läsare kommer att se att webbplatsen faktiskt har tagit bort Monero från sin ansökan, på grund av införandet av RandomX. Än en gång uppmanas läsaren att läsa vår artikel om RandomX för detaljer, men på grund av algoritmens CPU-vänliga karaktär kan inte längre företag som NiceHash bara köpa ASIC för Monero att hyra ut till vem som helst är villig att hyra dem. Nu måste de konkurrera med processorer, som är mycket vanligare och lättare att få tag på.

Den exakta kostnaden för hårdvara till 51 % attack mot Monero-nätverket har inte beräknats, och är faktiskt inte lika lätt att beräkna som andra mynt med ASICs period.

De två boogeymen i gruvutrymmet är ASIC:er och botnät, och att flytta bort från det ena innebär nödvändigtvis att gå närmare en annan. Om man behöver en CPU för att bryta Monero, så kan hackare teoretiskt ta kontroll över många hundra om inte tusentals sårbara datorer och tvinga dem att bryta Monero för deras räkning, vilket kostar dem ingenting och konkurrera ut de som bara har ett par datorer i sina hushåll .

Det första vederlaget till detta argument handlar om ägarna av botnät själva. Även om vi inte tolererar att hacka andras datorer, är barriären för inträde för att äga och driva ett botnät mycket lägre än för att äga ASIC. Man kräver mjukvara – ofta ganska fritt tillgänglig och öppen källkod – och tid och skarpsinne för att sniffa upp sårbara datorer. Den andra kräver otroliga mängder kapital och tillgång till tillverkning. Det ena kan göras av ett barn i en källare, och det andra endast av de extremt rika. Detta leder oss till slutsatsen att om gruvarbetarnas värsta farhågor skulle besannas, skulle själva botnäten vara mer decentraliserade än vad ASIC skulle vara.

Men som sagt, Monero-communityt är övertygat om att det här problemet är överdrivet. Ingenjörerna av RandomX designade medvetet protokollet för att kräva 2 GB RAM-minne för att fungera. Med andra ord, många små, sårbara virtuella privata servrar (VPS) kommer helt enkelt inte att ha kapaciteten, och om de hade det skulle ökningen av resurser som används vara mycket märkbar för en systemadministratör, vilket leder till omedelbar utredning. Med andra ord kan den inte köras tyst i bakgrunden som komprometterade datorer som deltar i en DDOS-attack eller tyst sniffar lösenord. När gruvarbetaren är igång vet alla det.

Detta minskar mängden datorer som ett botnät framgångsrikt skulle kunna kompromissa med till de som är mycket tekniskt odugliga, eller de som aldrig kontrolleras, snarare än den mängd sårbara datorer som förespråkarna för detta argument antar är i riskzonen .

Denna kritik kommer från den verkliga händelsen. En grupp individer, som inte är kända för samhället, klaffade Monero och skapade sitt eget mynt: MoneroV. Eftersom det var en kedjegaffel kunde individer göra anspråk på en motsvarande mängd MoneroV som de hade i Monero, det vill säga om du hade 100 Monero, kunde du använda samma frö på en MoneroV-plånbok för att få 100 MoneroV.

Detta ledde till en överraskande och oväntad konsekvens: en förlust av integritet. För att förklara det kommer vi att ge ett exempel. Om jag tänker på en siffra som du måste gissa, men jag ger dig tre siffror, varav bara en är korrekt, kommer du inte att veta vilket som är det rätta svaret. Låt oss säga att jag berättar siffrorna 88, 25 och 19. Du är dock smart och ber mig om ytterligare en uppsättning av tre siffror, men ett av dem måste fortfarande vara rätt nummer. Jag ger dig 54, 88 och 92. Du ser att siffran 88 förekommer i båda uppsättningarna, så det måste vara rätt nummer, och du skulle ha rätt.

Attacken mot Moneros integritet fungerar på samma sätt. Monero förlitar sig på ringsignaturer, som monteras på den lokala plånboken för att fördunkla transaktionsutdata. Om jag skulle spendera en utgång på Monero-kedjan, med en monterad ring, och spendera samma utgång på MoneroV-kedjan, på en annan monterad ring, utan att se till att ringen är sammansatt av samma lockbete, då den sanna utgången blir uppenbart, ungefär på samma sätt som siffran 88 blev uppenbar som den korrekta siffran.

Flera lösningar presenterades, inklusive att skapa verktyg för människor att ta bort Monero på ett ansvarsfullt sätt, en blackball-databas med smutsiga utdata och öka storleken på ringstorleken, men i slutändan krävdes inget av dessa. MoneroV fick aldrig någon dragning, och antalet människor som gjorde anspråk på sina mynt och satte sin integritet i fara var mycket få.

Det bör noteras att denna fara för privatlivet INTE kommer från en kodgaffel från Monero, utan snarare en kedjegaffel. Detta innebär att alla mynt som tar Monero-koden och börjar från början med sitt eget genesisblock inte kommer att utsätta någon av kedjorna i fara. Endast om ett mynt splittrar den faktiska blockkedjan från den nuvarande Monero-blockkedjan på grund av en oenighet, liknande Bitcoin / Bitcoin Cash-debaclet, skulle kedjorna vara i fara. Detta skulle innebära att gaffeln skulle slåss mot det etablerade samhället, och de som väljer att inte delta och göra anspråk på sina mynt från den andra kedjan skulle inte vara i fara.

Med det sagt, vi ser det som naivt att tro att det aldrig kommer att bli en attack mot Monero på det här sättet, vilket är anledningen till att andra lösningar är på gång för att antingen öka ringstorleken eller gå över till ett helt annat provningsschema, många av dem nämndes i avsnittet "höga transaktionsavgifter".

Historien om Monero är intressant, och det kan förvåna många att höra att det verkligen började som en bluff. Skaparen, thankful_for_today, var sannolikt i förbund med en kryptovalutagrupp som skapade CryptoNote-protokollet, men hade slingrande avsikter att lura människor från sina pengar genom att använda det.

Deras första myntförsök misslyckades, så de skapade Monero som ett sätt att försöka igen. Detta misslyckades igen då samhället snabbt insåg att något var fel och tog tag i myntet. Trots det hade de luriga skaparna ett sista trick i rockärmen. De släppte till allmänheten avsiktligt deoptimerad gruvmjukvara, och behöll den optimerade versionen för sig själva för att utmana andra och tjäna massor av pengar på blockbelöningarna.

Detta lyckades ett tag, men fångades också snabbt av Monero-communityt, fixade och den optimerade gruvarbetaren släpptes till alla. Samhället, som insåg vad som hände, valde att inte återlansera myntet, eftersom det var svårt att bedöma både hur mycket bedragarna hade klarat sig med, och hur mycket tid och ansträngning det skulle ta att bygga om från grunden. Trots svårigheten att fastställa hur många mynt bedragarna fick, är det också känt att många gruvarbetare i god tro under denna period självständigt omoptimerat koden själva och sålt av sin vinst, vilket säkerställt en mer rättvis fördelning, och att bedragarna var inte de enda som fick ett stort antal mynt under denna tid. En sådan konto kan läsas här.

Med facit i hand kan en del kritisera beslutet att inte återlansera myntet, och om dessa bluffiga ursprung räcker för att stöta bort en från det goda arbete Monero har gjort, så finns det inga argument för att svänga dem. Oavsett de initiala frustrationer som scammerskaparna orsakade, har Monero blomstrat och använt sitt kombinerade gemenskapsintellekt och passion för att skapa en kraftfull teknik. Vårt nuvarande kärnteam, såväl som de tidigare medlemmarna, berikades inte av den krymplinggruvan, och såvitt vi vet var ingen inblandad i den första bluffen i Monero-gemenskapen längre än de första veckorna av myntets existens.

Det här är en svår fråga att svara på. Ett svar som ofta ges är att vi kan lägga ihop myntbastransaktionerna (när nya Monero belönas till en gruvarbetare för att lösa ett block). Dessa transaktioner är transparenta, och om vi lägger ihop dem bör vi få det totala antalet Monero i omlopp.

Det är dock viktigt att notera att om det skulle hända grejer som ökar mängden Monero utöver vad vi förväntar oss att se från myntbastransaktionerna, skulle de inte ske på själva myntbastransaktionerna, utan i en vanlig transaktion mellan plånböcker. Detta skulle bara hända på ett av tre sätt.

Ett, om kryptografin som bevisar att ingen Monero skapades eller förstördes i en transaktion är fundamentalt felaktig. Två, om implementeringen (koden) av den solida kryptografin är felaktig. Tre, om ingen av dem är bristfällig, men datorer blir kraftfulla nog att slå igenom våra nuvarande kryptografiska system och skapa falska bevis.

Den här är den svåraste att svara på grund av den ständiga fluktuationen av gruvdrift i allmänhet. I själva verket kan det vara så att efter att denna artikel har publicerats kanske detta inte är fallet längre, och nästa dag kan det bli fallet igen. Teknik i allmänhet är svårt att skriva om definitivt på grund av branschens snabba natur, och detta är särskilt sant med gruvdrift och hashrate.

Vi undviker inte oron, oroa dig inte. Låt oss ta itu med det genom att titta på skillnaden mellan hårdvarucentralisering och poolcentralisering.

Det faktum att mining på Bitcoin endast kan göras på mycket specifik hårdvara som inte är lättillgänglig betyder att den bästa hårdvaran är centraliserad kring tillverkarna. Eftersom det är trivialt att sätta upp en gruvpool förväntar vi oss att se dessa tillverkare distribuera sina egna gruvpooler, där deras ASICs bryter, och vi ser verkligen att detta är fallet med de stora ASIC-tillverkningsföretagen idag.

Detta är inte ett lösbart problem. De centraliserade gruvpoolerna äger hårdvaran, poolen och hasharna, och det finns inget som någon kan göra åt det.

Poolcentralisering, även om slutresultatet är liknande, har mycket olika och mycket mer föränderliga grunder. Eftersom Monero har egalitär gruvdrift, kan varje gruvarbetare välja var de ska peka sina hash. Människor väljer ofta att peka på en större pool, helt enkelt för att det betyder att de kommer att se block hittas oftare än en mindre pool.

Det bör dock noteras att deras individuella snitt av blockbelöningen kommer att vara mindre eftersom de delar den med många fler människor. Mindre pooler hittar block mer sällan, men varje gruvarbetare får en större del av blockbelöningen, och slutresultatet är att en gruvarbetare faktiskt tjänar motsvarande summa pengar oavsett om de är på en mindre pool eller en större, så vi uppmuntrar gruvarbetare att peka deras hash till mindre pooler för att ytterligare decentralisera gruvdriften.

Men vi avviker.

Du kommer att märka i vår uppmuntran till decentralisering ovan, att gruvarbetaren har makten att byta pooler. När som helst, oavsett om det kommer från bättre utbildning, ett samlat krav på decentralisering eller ökad konkurrens mellan pooler, kan hashfördelningen förändras baserat på att enskilda gruvarbetare ändrar var de riktar sina hash. Detsamma kan inte sägas om gruvdrift som är centraliserad på hårdvarunivå, eftersom ASIC-tillverkarna inte har några incitament att peka på någon annan pool än sin egen, och de kommer inte att göra det.

Så det faktum att huvuddelen av Moneros hashrate koncentreras till ett par pooler är inte något vi har fastnat för, och faktiskt kan bero på bristande utbildning om gruvdrift i allmänhet. Det är något som kan fixas eftersom problemet inte ligger på rotnivån, till skillnad från Bitcoins hårdvarucentralisering.